Vart tog min unghäst vägen?
För 4 år sedan (den 27e augusti) köpte jag mig en 6 åring ifrån småland, nämnligen min älskade Bello.
Vi provred honom mest bara "för att" och när vi åkte dit fanns inga tankar på att vi skulle köpa honom. Men i bilen hem var jag helt överväldigad och jag kunde varken sluta le eller prata om den där otroligt fina hästen jag precis provridit!
Ännu en provridning bokades innan det blev dags för besiktnig, jag var super sjuk, hög feber och mådde så galet dåligt men jag vägrade stanna hemma. Åkte mot Vaggeryd tidigt på morgonen, höll på att svimma av utmattning medan Bello var inne på röntgen. Han gick igenom utan en ända liten anmärkning!
Kom hem med en fin häst i transporten och efter det åkte mamma, pappa och jag direkt till Hööks för nödvändig shopping.
Började rida och träna och allt gick kanon och jag var lyckligast i världen - ända tills världens största svacka kom och allt gick åt skogen.
Anledningen till detta tror jag beror på att Bello bara var 6 år och när vi tränade för att jag skulle rida in mig på storhäst blev det nog förmycket vilket fick honom att tröttna - det är min och min mammas teori, dock får vi ju aldrig reda på om det stämmer eller inte!
Det gick ganska långt och jag var ju nära på att sälja Bello. Att känna att man inte kan rida sin egen häst bra är den värsta känslan i världen kan jag lova.
MEN, Bellos annons tog bort, för jag kunde inte sälja min bästa vän. Även om all ridning gick åt skogen så älskade jag Bello mer än något annat.
Vi lade av med hoppnigen i ungefär ett år och skaffade en riktig dressytränare - Monica Bergström.
Och sedan dess har allt gått frammåt. Han har ändast stannat på murhinder när jag hoppar och jag kan rida honom i form på ett vanligt tredelat bett utan en massa annat krimskrams.
Det var en otroligt jobbig tid men jag är så galet glad att vi tog oss ignom det för nu är han finare än någonsin och en riktigt dröm att rida!
Unghästar är ju "bara barn" de förstår inte allt och tar inte till sig allt på rätt sätt, och även de kommer in i en trottsålder!
jag har haft Bello i snart 4 år, vilker betyder att han fyller 10 snart. Tiden har gått så otroligt fort, och trotts att den jobbiga tiden känndes som en evighet så var det inte så.
Se till att ta vara på åren med era hästar, låt dem vara unghästar och acceptera motgångar
Det jag vill få fram med detta är att Ge era hästar tid, traggla er genom svackorna, jogga gärnet och ge aldrig upp, för när man väl tar sig igenom det jobbiga så har det vart värt allt slit, för det man får ut av det är 100 gånger bättre än vad man hade innan svackan kom!
