För exakt tre år sedan satt jag på hästkliniken i Vaggeryd.
I några veckor tidigare hade vi vart och provridit den där fina hästen med den fina stammen, två gånger!
Jag tjatade och tjatade på mina föräldrar och tillsluuut gick de med på det!
Jag var super sjuk, hade hög feber, förkyld och mitt huvudsprängdes nästan! Sov hela vägen ner och när hästen var inne på röntgen satt jag på en hård träbänk och ville försvinna från jordens yta!
Röntgen tog så himla lång tid, sedan var det böjprov, longering och allt annat som var tvunget att kollas!
När longeringen var klar kom veterinären till oss och frågade om det var vi som skulle köpa hästen och vi svarade att ja det var det! Han ställer sig framför oss och säger "Ni vet, det är inte ofta man får hit hästar som det inte är fel på, nästan alla hästar markerar på böjprov eller så är det något annat som inte är 100% bra"
Där slutade jag nästan lyssna och tänkte "kan han inte bara säga att hästen är helt fel och inget ser bra ut så det blir överstökat?" Mitt hopp var nästan ute och jag kännde mig redan rätt så nere.
men sen så sa han "Men så är inte detta fall. Denna häst visar inget på några test, allt är bra på röntgen och han är ett exempel på högklassig svensk avel"
Jag trodde mmitt hjärta skulle stanna eller något, lyckan var total! Papren skrevs på och den där fina hästen med en babyblå grimma lastades in i MIN transport!
Allt känndes helt overkligt och när vi åkte längst motorvägen hem kunde jag fortfarande inte fatta att världens finaste häst, BELLO FIERO var min!
Sedan den dagen har jag var både lycklig och olycklig ägare till Bello! Vi har defenitivt haft en resa som ser ut som en berg-och-dal bana med bara toppar och stup!
När vi köpte honom var han 6 år, jag hade inte ridit storhäst "på heltid" innan och att gå från C-ponny till häst ÄR svårt!
I början gick allt väldigt bra men med tiden gick det mer neråt än uppåt!
skillnaden mellan häst och ponny märktes bara tydligare och tydligare, och Bello är ingen lätt häst att rida, vilket gjorde allting ännu svårare!
Under en tid gick det så dåligt att jag nästan övervägde att sluta rida! Vi försökte till och med sälja Bello!
Allt som hade med stallet att göra blev bara jobbigt och tråkigt! Jag vet inte hur många gånger jag hoppade av gråtandes när jag red hemma för att allt gick så dåligt!
Mitt i denna röra så kom vi iväg och tränade för Monica och redan efter första passet vände det! Sedan den dagen för lite mer än ett år sedan, så har det vart roligt att rida igen! Dressyren går bra och hoppningen går bra! Det är kul att åka och rida, kul att matcha outfits och jag längtar efter Bello varje dag!
Förutom att ridningen går bra så har även och Bello och jag fått en mycket bättre relation (om man nu kan säga så?) Vi litar med på varandra och all hantering gå mycket bättre och är roligare!
Nu har vi till och med anmält oss till en dressyrtävling, vem skulle kunna tro det om Bello och mig när jag inte ens kunde rida honom i form med ett pessoabett (hade det inte för att få honom i form utan för att han var stark)
Bello första dagen hemma!
Ett pass hemma på stubbåkern - med världens fulaste outfit! ;)
Första clerrounden!
Från detta - att flänga runt och vara iriterad
Till detta, lugnt och harmoniskt!
Bello och jag har verkligen haft en resa ihop, och med och motgångar är något jag verkligen fått känna på!
Vi kommer aldrig tävla de största klasserna men det är inte heller det målet jag har! Mitt mål med Bello är att bli så bra som vi kan bli, och att stärka mitt självförtroende tillräckligt mycket för att kunna tävla utan att dö av nervositet fler dagar innan!
Idag ångrar jag aldrig att jag köpte Bello, jag har så många fina minnen med honom som jag inte skulle byta mot något annat!
♥
